Vändningsförsök Nr1

Så, onsdags morse åkte vi in till Danderyd för vändning. Blev mycket väl mottagna och omhändertagna. Dom förklarade hur det skulle gå till och jag blev skit nervös.. Blev satt i en ctg-kurva, ganska spännande att följa bebis hjärtljud. Efter ca 5 min kom en bm in och skulle känna hur hon låg, OH JÄVLAR vad ont det gjorde! Frågade om det gjorde sådär ont vid vändningen också och, ja tyvärr så skulle det göra det.. Fan, började såklart lipa när hon lämnat rummet. Shit va nervös jag var! Micke stöttade som vanligt, bästa bästa pojkvän! Sen kom två andra barnmorskor in och hälsade och satte en nål i min hand där brikanylen sen skulle in. Ok, fy fan, nu händer det... Läkaren kom in i rummet och dom tittade med ul och konstaterade att hon låg i tvärläge. Ena bm sa att då är det väl lättare att vända. Skönt att höra.. Fick lägga mig ner och in med brikanylen då. "Du kommer få hjärtklappning nu" sa den andra bm, JAG VET svarade jag kanske lite argt, men hon förstod nog. Jag hade ju berättat för dom att det skrämde mig lite. Hjärtat började banka som om det skulle ut ur kroppen och läkaren började vända min lilla bebis, det gjorde inte alls ont! Sweet tänkte jag! Tror inte han höll på i en minut ens. Hjärttklappningen var också över på en pytte stund. Läkaren frågade om det var mitt andra barn, för det gick så lätt att vända vilket tydligen är ovanligt för förstföderskor. Dock verkade han inte så hoppfull om att hon skulle stanna kvar då jag tydligen har väldigt mycket fostervatten och det finns mycket rum för henne att vända och röra sig på. Ok, bara att vänta och se då.(Hon snurrar ju runt lite hit och dit, det har jag märk hemma också, speciellt på natten..) Dom satte på mig ctg igen och gick ut. Kände typ efter 5 minuter att dom lämnat oss att hon åkte tillbaka.. Jahapp liksom.. En timme senare kom bm´sen tillbaka, kollade med ul och visst hade hon lagt sig tillrätta i sin position igen.. Bara att vänta på läkaren igen och tala om hur vi gör nu då. När han kom föreslog han att vi kommer tillbaka om två veckor och gör ett försök till, ser vad som händer då och bestämmer därefter vad som ska hända sen. Så spännande! Är jätte glad att jag gjorde ett försök iaf, nu vet jag ju hur det är och slipper skita på mig nästa gång. Det var ju verkligen inte farligt alls. Fast nu var ju hon jätte lätt att flytta på så det kanske känns mer egentligen. Men det är väl olika på olika personer, som med allt annat.